Nu sitter man här igen.. Trött, halvt grinig och fundersam.. Kvällstankarna snurrar på som vanligt.. Visst det är en fördel att vara själv och kunna göra som man vill.. Baksidan är att man har all tid i världen att fundera på saker och ting.. Ibland viktiga saker som måste tas itu med.. Ibland egentligen helt oviktiga saker men dem finns där och gnager i tankarna trots allt... Man har all tid i världen för sig själv.. Skönt ena minuten.. Ensamt i nästa..  Det är fredagkväll och de flesta av er är antingen ute och svirar eller har lite fredagsmys med vänner eller familjen.. Jag själv har spenderat kvällen på jobbet.. Förutom att envisa Mr huvudvärk inte går sin väg har väl jobbet flutit på ganska okej idag.. Nu har jag slagit mig ner i soffan.. Musiken strömmar ut ur högtalarna och jag sitter här och filosoferar.. Jag saknar.. Jag längtar.. Jag njuter.. Jag skrattar.. Jag gråter.. Känslorna går om vartannat beroende på var tankarna hamnar.. Från det ena till det andra på en sekund.. Rörigt men strukturerat.. Jag snuddar vid vissa tankar.. Andra stannar jag lite längre vid..  Jag drömmer mig bort.. Jag tänker tillbaka.. Jag minns.. Jag försöker glömma.. Allt på en gång men ändå inte.. Att så mycket kan rymmas i något så litet.. Hjärtat slår vid vissa tankar dubbla slag.. Vid andra stannar det upp för en sekund.. Jag försöker riva muren kring hjärnan för att låta tankarna flöda.. Jag fortsätter bygga min mur runt hjärtat för att slippa känna.. Rädslan för att släppa in någon annan är stor.. Rädslan för att släppa in någon som sedan försvinner på en sekund..  Rädslan att våga lita på någon annan än mig smyger sig på..
Jag är egentligen lyckligt lottad.. Jag har en frisk familj.. Friska vänner.. Jag själv är frisk... Men min bästa vän.. Min största klippa.. Min räddande ängel.. Min kärlek.. Min hjälte.. Lämnade mig för ett par år sen.. Jag vet hur fort det går att bygga upp någonting.. Jag vet oxå hur fort allting kan rasa samman igen.. Jag saknar.. Jag längtar.. Jag får inte tillbaka honom.. Tiden läker alla sår.. Gör den verkligen det? Kanske läker såren men ärren finns för alltid kvar.. Vågar jag släppa in någon så nära inpå igen? Jag har blivit försiktig.. Jag har blivit feg.. Jag har blivit avståndstagande.. Samtidigt har jag blivit uppmärksam på att noga tala om för mina vänner och familj hur mycket dem betyder.. Att inte gå utanför dörren som ovänner.. Inte lägga på luren utan att allting är löst.. Mycket har man lärt sig.. Mycket har man i minnet.. Man har öppnat sina sinnen på ett annat sätt.. Men man har stängt vägen in till hjärtats varmaste plats.. För den platsen är upptagen.. Och vägen dit blockeras av rädslans alla hinder. Rädslan att börja älska någon man senare förlorar igen.. Jag har blivit bränd.. Jag har blivit sårad.. Jag har blivit besviken.. Jag har blivit lämnad.. It hurts like hell.. Men att förlora den man håller av till en plats man inte kan besöka skär hjärtat i tusen bitar och mer där till.. Det gör ont och det tar tid att lägga puzzlet på nytt...


Goodbye P.. my little one
You gave me love and helped me find the sun
And every time that I was down
You would always come around
And get my feet back on the ground


Goodbye P.. it's hard to die
When all the birds are singing in the sky
Now that the spring is in the air
With the flowers everywhere
I wish that we could both be there