Jag förstår verkligen inte hur man kan sätta allting annat före sina barn! Hur man kan tycka det är viktigare att vara ute på helgerna istället för att träffa sitt barn när man bara har sitt barn varannan helg.. Hur svårt kan det vara att planera in saker man vill göra dem helgerna man är barnledig? Hur kan man sitta och ljuga ihop det ena efter det andra för att slippa träffa sitt barn? Jag förstår det verkligen inte... Hur kan man säga ja till ett jobb där man jobbar varje helg och dessutom vissa dagar i veckorna så man inte kan träffa sitt barn på heeeela sommaren och lite till?! Och säga att man inte hade någonting att säga till om med schemat, isåfall har man inte berättat att man har sitt barn varannan helg.. Barnen går först! Tänk att inte träffa sitt barn på nästan 3 månader, hur orkar man det?! Jag blir så himla förbannad! Jag tycker det är ofattbart! Hur kan man antstränga sig så mycket för att inte träffa sitt barn och lägga så lite energi på att verka intresserad av att träffa honom/henne? Det är en gåta för mig!
Det finns inget viktigare än barnen!