Jag nu var det längesen man var här och skrev så det är dags att skriva några rader.. Blir inte mycket ikväll heller för det blir soffan när som helst för min del..

Har jobbat mycket och med tanbke på pendlingen så är man ganska trött om dagarna när man kommer hem så bloggandet har fått komma lite i skym undan den sista tiden.. Vänner och familj har gått före. Sen har man dessutom åkt på ett eländigt och envist virus som inte vill ge med sig.. Så man går här hemma och hostar.. Febern går upp och ner och luftvägarna är igentäppta.. Men men det hör till när man börjar jobba med barn säger dem. Det ger med sig med tiden men så länge man har det så är man ju ganska så irriterad.. Jag är inte den lättaste att leva med när jag väl sätter min envisa sida till :) Tur man har hittat någon som står ut med mig och mitt humör för det är nog inte allt för många som gör det..

Försöker träffa vännerna mellan varven när man är ledig eller orkar efter jobbet. Samtidigt försöker man pussla ihop livet för att träffa familjen oxå. Ibland känns det som att man aldrig räcker till. Det är alltid någon som hamnar i kläm. Någon som känner sig bortglömd.. Någon som tycker man hör av sig för lite.. Hälsar på för sällan.. Men hur gör man egentligen? Hur gör man för att tiden ska räcka till?? Är det någon som kan ge mig ett bra svar på det? Hur gör man när man har familj och vänner på flera olika ställen? Hur ska man får fritiden till att räcka till för allt som behövs göras och allt man vill göra när man jobbar heltid? Hur gör man för att ingen ska känna sig åtsidosatt?? För att vänner och familj ska känna att dem får den uppmärksamheten dem behöver o vill ha... Jag vet inte... Vet inte vad jag ska göra... Men men så är det.. Tiden bara springer iväg och man hinner aldrig det man ska.. Det får man lära sig att leva med antar jag..

På jobbet trivs jag som fisken i vattnet!  Älskar att jobba med barnen.. Mina arbetskamrater är underbara och hela arbetsmiljön är något för mig. Härligt att man har kommit fram till vad man vill göra i livet.. Härligt att man trivs på jobbet.. Man vaknar upp på morgonen när klockan ringer och tänker: Ännu en ny och spännande dag med nya utmaningar.. Har inget att klaga på vad gäller jobbet just nu..

För övrigt går livet sin egen lilla gång.. Allting går upp och ner.. Så är det för oss alla.. Vissa dagar är bättre än andra. Men jag ska inte klaga. Har det nog bättre än vad många andra har det.. Men med hösten och alt ruskväder, mörker och kyla så kommer en del tankar.. Man kryper ner i soffan och släpper tankarna fria.. Man funderar och filosoferar i mörkret.. Tänder ljus för sig själv och ljus för dem man älskar.. Tänder ljus för att lysa upp för dem man en gång har förlorat.. Trots alla dessa ljus kan man inte komma ifrån att mörkret och kylan är ganska så deprimerande ibland.. Visst är det mysigt att krypa ner under en filt på soffan, sätta igång en bra film och tända alla hundra värmeljusen i lägenheten... Men någonstans så kryper sig tröttheten på när mörkret faller.. Energin försvinner snabbt och orken tar slut innan man har gjort hälften av allt som egentligen skulle göras.. Men ännu en gång, så är livet och det får man lära sig att leva med... Mörket kommer.. Det kan man inte göra någonting åt.. Istället får man göra det bästa man kan.. Efter regn kommer solsken!

Nu  ska jag krypa ner under den där filten på soffan och njuta av en bra film på tv:n.. Kurera mig i höstrusket och lyssna på regnet.. Vara tacksam för att jag har tak över huvudet och en filt som värmer mig..

Tjingeling!!