Borde sova egentligen men här sitter man... Lite lagom trött men alldeles för orolig i kropp och själ för att kunna sova..  Kl 05.00 ringer klockan.. Då är det dags för ännu en dag att gry.. Jobbet väntar och människor behöver mig.. Eller gör dem verkligen det?? Kanske bara något man fått för sig.. Mitt jobb är min fristad i allt detta kaos som annars snurrar runt mina fötter och upptar mina tankar.. Mina arbetskamrater och chefer är guld värda.. Föräldrarna och barnen man möter gör mitt jobb så enkelt att sköta.. Barnens leende på läpparna och föräldrarnas tacksamhet.. På jobbet kan jag vara mig själv och uppskattas för den jag är.. På jobbet glömmer jag alla bekymmer och koncentrerar mig på det jag gör och det jag kan bäst.. Där trivs jag..

Men arbetsdagarna tar slut.. Då ska jag möta världen utanför sjukhusets dörrar igen.. Ensamheten som väntar i lägenheten.. Terrorn på telefonen.. Alla "måsten" som ska göras.. Tankarna som kommer flygandes när man sätter sig i bilen.. Jag skruvar upp volymen på max för att låta musiken överrösta mina tankar som fladdrar omkring.. Jag försvinner in i musikens värld och bilfärden går hemåt av sig själv på något sätt.. På kvällen gör man vad man kan för att slippa sitta hemma själv.. Ju mer man sysselsätter sig mer dessto mindre ensam känner man sig..

Till natten kommer jag inte undan längre.. Tomheten i lägenheten ekar.. Det är nästan så mina tankar hörs i husets väggar.. Varför ska det vara så svårt?? .....There is no easy way out.....