Jag känner mig liten.. Men ändå stark..
Jag har tänkt, grubblat och insett..
Jag har för en gångs skull satt mig själv i första rummet..
Tänkt på vad jag behöver och vad jag vill..
Jag försöker lyssna på kroppens signaler även om det är lättast att bara ignorera dem..
Jag har vågat prata.. Det är ett steg i rätt riktning även om vägen fortfarande är lång..

Kroppen är trött
Huvudet får lida
Sinnena är överansträngda
Orken har tagit slut
John Blund kommer inte längre om nätterna
Ögonen sluts men drömmarna är borta
Vart har inspirationen tagit vägen?
Inpirationen till livet..
Gnistan i mina ögon håller på att slockna
Fantasin tryter...

Men någonstans.. Någonstans är jag på rätt väg..
Jag har insett att kroppen går på högvarv varje sekund dygnet runt
Kroppen får lida av min godhet..
Av min svaghet att inte kunna säga NEJ
Viljan och förmågan att sätta min omgivning i första rummet
Vilja vara alla tillags
Tankarna som snurrar om att allting måste vara perfekt
Allt ska helst göras nu och på en och samma gång

Men någonstans.. Någonstan är jag på rätt väg..
Jag har insett att jag måste varva ner..
Jag försöker.. Jag gör vad jag kan..
Men jag känner mig så liten..
Misslyckad som inte klarar av allt jag vill
Känslan av att inte kunna vara alla tillags samtidigt
Jobbet.. Familjen.. Vännerna.. Fritiden.. Träningen..
Klockan bara tickar och tickar..
Hur ska jag hinna med?
Vart tar tiden vägen? Jag vill ju så mycket!
Jag kan ju så mycket! Men hur ska jag hinna!?
Frustrationen kryper sig närmre..
Jag känner mig liten.. Så liten...